En gammal efterlysning som fått en hel historia!


På den gamla versionen av Efterlysningen på Gamla Vykort lade jag in följande efterlysning:

"Ett trevligt fotografiskt vykort på arbetare uppställda utanför en fabrik. Är det någon som känner till något om denna fabrik och var i Sverige den var belägen? Texten på skylten till vänster lyder: "Nordiska Hartslimfabriken Peters & Co" och skylten till höger säger: "Svensk Limämnesfabrik Kommanditbolag Franz Meyer" plus något ytterligare som inte syns. Det finns ingen information överhuvudtaget på skrivsidan av kortet. Ett tips kan väl vara att det är någonstans i Skåne eftersom nästan alla kort i det album där kortet satt var från Skåne. Svar till info@stenborg.com

Thomas Ekelund svarade efter en kort tid: "En titt i telefonkatalogen Skåne, Blekinge år 1916 ger följande: Landskrona 245 Nordiska Hartslimfabriken Peters & Co Landskrona 617. Meyer & Co, Kommanditbolaget. Svenska limämnesfabriken. Kan dock inte ge någon gatuadress."

Ett par år senare, i slutet av juli 2004 kommer ett mail från Kanada och jag återger det i sin helhet nedan:

Hej Stenborg!

Av en ren tillfällighet kom jag på Din förfrågan om Svenska Limämnesfabriken. Den låg, som redan angivits efter en telefonkatalog från året 1916 av någon annan person tidigare, i Landskrona. Ej heller har jag någon gatuadress. Däremot var Franz Meyer, grundaren och ägaren till denna eminenta fabrik, en avlägsen släkting till min far, skulptören Walther Beyer, och därigenom till mig också.

Franz Meyer var kemisk-teknisk ingenjör, född i Sachsen, Tyskland, någon gång kring 1880, kom till Sverige kring 1905, och grundade kort efteråt sagda limämnesfabrik. Den utvecklade sig raskt till ett lönsamt företag, eftersom fabriken var den första, och länge enda av sitt slag i Skandinavien. Limämne låg till grunden för alla möjliga limsorter för användning i snickerier och ända till att hålla ihop sidorna i dagstidningarna, så oansett konjunkturerna fanns det alltid avsättning för desamma. Så sent som år 1964 besökte min hustru och jag Franz Meyer och hans familj i Landskrona.

Onkel Franz var då över åttio år gammal, men höll fortfarande en fast hand över verksamheten i limämnesfabriken. Han var som gammal vithårig herre av medellängd, god svensk medborgare men hade behållit en hel del av det gamla wilhelminska sinneslaget. Varje morgon for han till fabriken i sin Buick, körd av sin gamle chaufför Johansson, som var iklädd oklanderlig grå uniform med skärmmössa och ett slags läderstövlar med snörning hela vägen upp till knäet, själv också en kvarleva från fornstora dar.

Fram till slutet av 1920-talet var Franz Meyer gift med en svensk dam, tills han träffade den vitryska kvinna, tante Katja, som han så småningom tog till andra hustru. Tante Katja var en mycket originell, livlig och temperamentsfull person, välkänd i hela Landskrona. Hon kom från en familj , tillhörande den kejserligt ryska officersadeln i St. Petersburg, och hade varit bekant med Madame Alexandra Kollontay, som efter Oktoberrevolutionen ett tag var den första folkkommissarien för socialvård i den unga Sovjetunionen. Från 1930-talet i minst tjugo år var så Madame Kollontay sovjetisk ambassadör, först i Norge, sedan i Sverige, vilket kanske gjorde att hon var nästan den enda av Stalins närmare vänner, som överlevde den diktatorns mordiska vänskap.

Kort efter bolsjevikernas revolution 1917, rekryterade Alexandra Kollontay ganska tvångsvis den fortfarande mycket unga Katja till föreståndarinna för ett barnhem för några hundra av de hundratusentals barn, "besprizornyi", som hade lämnats fader- och moderlösa under första världskriget och efterföljande revolutioner och inbördeskrig. Efter några år tröttnade Katja på fader- och moderlösa barn och på bolsjevismen och tog sig över gränsen till Estland, då i första omgången en självständig republik. Där gifte hon sig med en baron von Horn, som hon senare bara refererade till på sin starkt ryskt accentuerade tyska som "der Hund". Efter några års äktenskap med "hunden" von Horn, tröttnade hon på det äktenskapet, skilde sig och satte sig på båten från Tallinn / Reval till Stockholm. Båten hette "Kalevipoeg" (motsvarigheten till finnarnas mytiske Kalevala, han med eposet), en liten ångare, vars namn av stockholmarna döptes om till "Kalle på väg". Den måtte ha varit ganska lik en annan gammal ångare, ett mycket vackert bygge från 1880-talet, vilken tillhörde Finska Ångfartygs AB, och som fram till andra världskriget forslade resenärer mellan Helsingfors / Helsinki och Stockholm. Den minns jag mycket väl från min barndom, när jag med kompisarna från Storkyrkans folkskola vid Tyska Stallplan tillbringade frukostrasterna med att gå balansgång på de grova plankorna man lade skeppslasterna på, och så klättrade vi runt och över de många stora kollin, som låg på kajen i väntan på avtransport, täckta av tjocka presenningar.

Onkel Franz Meyer råkade vara i Stockholm, när "Kalevipoeg" med tante Katja ombord lade till vid Skeppsbrokajen mittemot hotell Reisen, där onkel Franz brukade ta in. Hon klev av båten och marscherade raka vägen in i hotellet och onkel Franz' hjärta, och så var det med den historien.

För att återgå till limämnesfabriken, vet jag ej, om den fortfarande existerar. Utifall att, kan det vara att den går under något annat namn, eller rentav är inne på en helt annan tillverkningslinje. Onkel Franz hade med sin ryska hustru en dotter, vilken i sin tur hade barn, som kanske fortfarande bor i Landskrona, men genom geografiska omständigheter och ett senare liv delvis långt från Sverige, tappade jag tyvärr kontakten med familjen Meyer. Min enda andra konnektion med Landskrona var att min konfirmationslärare, komminister Gösta Andersson i Sta. Klara kyrka på nedre Norrmalm, efter hand blev kontraktsprost i Landskrona. Han var mycket trevlig och såg ovanligt bra ut, vilket gjorde att hans gudstjänster lär ha varit välbesökta av Landskronas damer, unga och gamla, men det är en annan historia.

Ja, det är allt jag för ögonblicket kan anföra som bakgrund till vykortet eller fotot i fråga och hoppas att ovanstående information kan lända till någon båtnad eller åtminstone bidra med en liten historisk fotnot.

Med vänlig hälsning

Martin Beyer
Quebec, Canada


2006-07-13
Kristina Berglund i Tyringe kommer med ytterligare information!

Hejsan!

Jag har tittat runt på Internet idag och funnit din gamla efterlysning ;O). För några veckor sedan hittade jag en kalender över Landskrona i en auktionslåda. Den gavs ut 1903 av Fredrik Landén, klockare, organist och folksskollärare i Wadensjö på utgifvarens eget förlag i Landskrona.

Adressen är då angiven till Ö. Infartsgatan 53 (Nordiska Hartzlimfabriken) och senare under rubriken ”Industriella anläggningar” står följande:

Hartslimfabrik
Nordiska hartslimfabriken (Peter & Comp.) pp Rich. Bergman, Louis Halsen och W. Wrampelmeijer tillv, hartslim efter Fr. Arledters patent: tillv. 137,150. 8,538, Tlgr:adr. Hartslim.

Lars-Olov Stenborg

Google

 

Direkt till vykortsauktionerna på

Tillbaka till